Ett gott liv i dåliga tider

Under 1950-talet gödde den amerikanske senatorn Joseph McCarthy allmänhetens misstankar om att mäktiga och inflytelserika fiender gömde sig inom landets gränser och eroderade dess kärnvärderingar. Min far, mor och farbror hade goda skäl att frukta att de skulle pekas ut som tillhörande dessa fiender. När den stora depressionen var som djupast under 1930-talet hade de blivit kommunister – min mor organiserade textilarbetare och min far och farbror gick med i Abraham Lincoln-brigaden som bekämpade fascism i Spanien. Efter andra världskriget ansågs människor som dem korrumpera amerikanska fackförbund, eller rentav vara spioner för Sovjet. 

McCarthy och president Donald Trump är båda två karismatiska skådespelare med en väljarbas av ivriga anhängare. Men det finns även en mer personlig koppling mellan de båda: Roy Cohn, advokat och politisk fixare. Cohn var McCarthys huvudadvokat och blev senare affärsrådgivare till en ung Trump. Cohn var expert på metoder för att vilseleda. En gång bad han McCarthy vifta med en bunt papper framför godtrogna reportrar – papper som påstods lista hundratals kommunistiska spioner men som visade sig bestå av blanka sidor. En generation senare coachade han Trump i hur man bluffar eller avskräcker politiker i New York, när den unge fastighetsmogulen stötte på motstånd i staden. 

Det var Cohns underhuggare som trakasserade min familj. De gav vÃ¥ra namn till representanthusets kommitté för oamerikansk verksamhet (House Un-American Activities Committee, eller HUAC) och föreslog att min mor, far och farbror borde Ã¥talas för uppvigling – ett brott som medförde lÃ¥nga fängelsestraff. Lyckligtvis ledde Ã¥talet ingenvart, men FBI:s övervakning och HUAC:s trakasserier fortsatte och spillde över pÃ¥ min barndom. Eftersom McCarthy även använde sig av skolor och arbetsgivare för att luska fram misstänkta kommunister satt det ibland främmande män i en bil bredvid skolans lekplats och sÃ¥g pÃ¥ medan jag lekte, och observerade vem jag lekte med – vilket kunde vara en ledtrÃ¥d som ledde dem till andra föräldrar som kanske ocksÃ¥ var â€illojalaâ€. 

Förföljelserna fick familjer som vÃ¥r att förändras. Ju mindre barnen visste om sina föräldrars politiska Ã¥sikter, desto säkrare för föräldrarna. Tystnad i hemmet innebar att ett barn inte skulle rÃ¥ka förrÃ¥da föräldrarna till en lärare. Tystnaden fungerade, men hade ett högt pris. Men â€rödblöjade bebisarâ€, som kommunisters barn kallades, kunde intuitivt märka, som barn alltid verkar göra, att föräldrarna dolde nÃ¥got, och detta hemlighetsmakeri eroderade tilliten inom familjerna. När jag var tio Ã¥r, och ännu för ung för att förstÃ¥ mig pÃ¥ kommunism, visste jag att det var nÃ¥got som jag inte fick veta. Jag tjatade i synnerhet pÃ¥ min mor, och i stället för att bryskt avfärda mig, som en mindre ängslig förälder hade gjort, kröp hon in i sig själv. 

Jag önskar att jag hade vetat att mina föräldrar, liksom många andra unga kommunister, hade lämnat partiet när Hitler 1939 slöt sin pakt med Stalin. Det hade kanske hjälpt mig förstå varför de senare trakasserierna hade varit så svåra för dem: efter kriget jagades medelålders föräldrar som mina för ett ideal de inte längre trodde på. Det var en bitter ironi särskilt för min far, som redan innan 50-talet lämnat extremvänstern till fördel för extremhögern – något ganska många andra besvikna kommunister gjort. Men trots detta tvingades han försvara sig, liksom min farbror som militant förblev på vänsterkanten. 

Motstånd

Min familj gjorde motstÃ¥nd mot förföljelserna pÃ¥ tre sätt. Min farbror gjorde djärvt motstÃ¥nd och använde lagens ord som vapen. När man träffade honom var â€känslig†knappast det första ord man tänkte pÃ¥. I sin självbiografi Communist Functionary and Corporate Executive (han mÃ¥ste väl ha kunnat komma pÃ¥ en bättre titel?), beskriver min farbror William Sennett med entusiasm hur han använde sig av samma konfrontationstaktik som han bemötte McCarhtyismen med när han senare gav sig in i affärsvärlden; han blev en fruktad förhandlare. Han förblev politiskt engagerad för vänstern och finansierade den radikala tidskriften In These Times. För vänner och familj var han ocksÃ¥ en generös och givmild själ, men han lät det inte synas. 

Aggressivt motstÃ¥nd som hans medför risken att man sjunker till angriparnas nivÃ¥ och även själv tar till personangrepp. SÃ¥ gjorde inte min farbror motstÃ¥nd. I stället bekämpade han Cohns insinuationer med hot om rättsliga Ã¥tgärder och avskräckte â€svaranden†(d.v.s. Cohns hantlangare) med det ena möjliga straffet efter det andra, utan att pÃ¥ nÃ¥got vis göra motstÃ¥ndet personligt. Detta fick en praktisk konsekvens: genom att bemöta sina motstÃ¥ndare med kallt huvud stod fick min farbror övertaget i rättssalen. 

I den motsatta ytterligheten kan överlevnad innebära det fransmännen kallar émigration intérieure – ett bortkopplande från nuet. Det var i stället denna bortkoppling som utmärkte min far Maurice Sennett. Han var en mildare själ än sin bror och framstod för sina försvarsadvokater som emotionellt frånvarande i rättssalen. Detta får samma praktiska effekt som om man vore hårdhudad: plågoandarnas angrepp verkade inte ha någon känslomässig effekt. I vårt fall fick Cohns lakejer ingen tillfredsställelse i form av dramatik i rättssalen då min far verkade försjunken i en annan värld. Det emotionella bortkopplandet var mer än bara en taktik. Som en munk hade detta barn från Chicagos gator övat på inre stillhet genom att sitta ensam och tyst i ett tomt rum i flera timmar i taget. 

Émigration intérieure går att spåra till tidig kristendom, särskilt till martyrernas förhållningssätt under tortyr. Såsom Jesus bror Jakob som stenades till döds uppsökte vissa martyrer inte lidandet, men var likgiltiga när smärta kom som en konsekvens av deras tro. En annan form av martyrskap uppstod med de som frivilligt skadade sig själva, som sekten valesianerna som under 100-talet e.Kr. kastrerade sig själva för att rena sina kroppar. Modern och sekulär émigration intérieure härrör från Jakobsk likgiltighet; genom sin övertygelse drar sig människor undan från världen, komma vad som komma skall. Min fars problem var att även om han var benägen till inre stillhet och kontemplation så hade han inte längre en övertygelse, som han hade haft som ung kommunist. Ett tag frestade katolicismen honom, men han saknade glöden. 

Min mor Dorothy Sennett förkroppsligade ett tredje sätt att svara på förföljelse. När hon släpades inför en antikommunistisk tribunal var hon som ett skolboksexempel på artighet och svarade lugnt snarare än trotsigt på fientligt ställda frågor. Hon hämtade kraft i sitt arbete i civilsamhället. När hon frågades ut ingick hon i ett arbetslag för ett bostadsprojekt i Chicago. Eftersom hon var kvinnlig offentlig tjänsteman var det knepigt att angripa henne. Extremhögern trodde att Eleanor Roosevelt, den tidigare presidenthustrun och förkämpen för att tjäna samhället, var en kommunistisk agent. Vanliga antikommunister visste dock att de behövde vara försiktiga med att ge sig på kvinnor som exempelvis var lärare eller socialarbetare. Dessa kvinnor gynnades märkligt nog av de stereotyper om mödrar som då rådde. McCarthy undvek att angripa sådana modersfigurer – kanske hade han lite av den katolska tron kvar inom sig, eller så förstod han att det i USA var en dålig idé att ge sig på mamma. 

Min mor var varken hårdhudad eller världsfrånvänd. Det förflutnas trauman föll aldrig i glömska för henne personligen, inte ens när hon 1962 började hjälpa till att ta fram lagstiftningen för Medicare A – USA:s folkhälsolag för inlagda patienter. Hon talade inte om sina politiska åsikter vare sig i eller utanför hemmet. På jobbet undvek hon att prata om sig själv då hon inte anförtrodde andra med att veta saker om henne. Ju högre hon klättrade som ansedd politisk beslutsfattare, desto mer fruktade hon att avslöjas. Hon bjöd aldrig hem några kollegor. Mot livets slut redigerade och publicerade hon två volymer litteratur om åldrande, i synnerhet om äldres behov av sjukvård. Det var inga storsäljare, men de skapade ett praktiskt band till hennes läsare och hon korresponderade aktivt med dem. Precis som med sina arbetskollegor skrev hon opersonligt till läsarna i egenskap av en expert och inte vän. Hennes novellsamling Vital Signs trycks fortfarande. 

Karaktär 

VÃ¥r familj var priviligierad, men det finns aspekter av vÃ¥r historia som är mer allmänt tillämpliga och som är exempel pÃ¥ tre sätt att göra motstÃ¥nd mot trakasserier och förföljelse: aggressiva motanfall, känslomässig bortkoppling eller socialt engagemang i stället för politisk pajkastning. Även om samtliga tre sätt beror pÃ¥ ren och skär sensorisk medvetenhet, sÃ¥som förmÃ¥gan att förnimma fara, är själva motstÃ¥ndet mer utav en prövning av ens karaktärsstyrka. Ordet â€karaktärsstyrka†klingar viktorianskt, som den viktorianska lärarens löfte till föräldrarna att â€bygga karaktär†hos deras bortskämda barn. PÃ¥ ett djupare plan är karaktär inte samma sak som personlighet. En hypokondriker kan visa sig vara modig snarare än självömkande när denne möter en utmaning. PÃ¥ liknande vis förutsäger ekonomiska förhÃ¥llanden inte en persons karaktärsstyrka; rika har absolut inte begÃ¥vats med mer mod än fattiga. I vÃ¥r familjs fall präglade okänslighet, emotionell bortkoppling och förtegenhet de tre individernas personligheter. Men dessa psykologiska brister blev till styrkor när en politisk situation satte dem pÃ¥ prov. 

Alla i mina föräldrars generation som gjorde motstånd stod inför ett besynnerligt hot. In sin bok The Paranoid Style in American Politics från 1964 föreslog historikern Richard Hofstadter att politisk extremism som McCarthys fick genomslag främst i fantasins och paranoians värld. På ett vis var denna fantasivärld ganska ytlig. Mötte man ivrigt motstånd tenderade förföljarna att ge upp för att i stället söka efter nya offer. Så när min farbror som hotades av FBI gick till motattack mot agenterna som hotade honom miste FBI snabbt intresset. Mer framstående personer som dramatikern Arthur Miller fann även de att de kunde avvärja McCarthy med högröstade motanfall, medan kommunistjägarna höll siktet kvar på branschkollegor som Jerome Robbins, som var öppen för diskussion och kompromiss och därmed blev ett enklare, orörligt mål. Robbins lurades till slut att yppa namn på sina före detta röda vänner. Cohn såg jakten på kommunister som en fråga om vinst och förlust, som något som endast skulle företas om förföljaren skulle gynnas av publiciteten. 

Allmänhetens sinnesrörelser var på den tiden också kraftiga, men inte permanenta. När McCarthy 1954 började jaga kommunister inom USA:s armé höll stödet för hans rörelse på att falna. Ivern var som starkast runt 1950 och försvann därefter bland alla utom de mest övertygade fanatikerna då man tröttnat på att samma budskap upprepades i all oändlighet. Givetvis var detta utebbande ingen vidare tröst för de anklagade. Folk tvingades finna sätt att hantera förföljelsen på även om den var kortvarig, och de personliga konsekvenserna var långvariga och ärrade överlevarna. Förföljelsen min mor utsattes för märkte henne för livet. 

Hur man ska leva genom dÃ¥liga tider är den stora frÃ¥ga som filosofer som Michel de Montaigne och Voltaire försöker svara pÃ¥. Montaigne var upptagen av de upplevelser som ger människor kraft efter att de har upplevt en chock och gjort émigration intérieure. Voltaire â€odlade sin trädgÃ¥rd†som svar pÃ¥ sin egen förföljelse och levde i exil trots att han förblev en politisk kämpe, beväpnad med en penna. Den moderna psykologin beskriver konsekvenserna av en chock eller ett angrepp som ett fall av â€posttraumatiskt stressyndromâ€, som Paul Klees berömda tryck Angelus Novus, som Walter Benjamin berömt tolkade som â€historiens ängelâ€. Bilden föreställer en figur som rör sig över en jord täckt av spillror, där ängeln blint blÃ¥ses framÃ¥t medan den blickar bakÃ¥t pÃ¥ det som varit. PÃ¥ liknande vis fixerar ordet â€traumatiserad†förstÃ¥elsen bakÃ¥t, pÃ¥ chockernas, angreppens eller förföljelsernas företräde. Men de som förföljts, om de överlevt, är som änkor och änklingar som utmanas att gÃ¥ vidare i livet även om ärren inte läkt, vilket de sällan gör.  

Vad som för mig verkar viktigast är den väg min mor valde. Hon fann kraft och ork genom att engagera sig socialt i stället för att ta till kamp politiskt eller stoiskt dra sig tillbaka. Jag har undrat om det sättet att föra ett liv skulle kunna ge kraft åt andra idag, i en tid då extremhögern, till skillnad från på McCarthys tid, verkar vara här för att stanna – i en tid präglad av missnöje, fördomar och Hofstadters kollektiva paranoia, samt av monopolkapitalism och växande orättvisa, och en litania av sår som inte kan läka. 

Nazism och neronism

När han fick frÃ¥gan vad han gjort under franska revolutionens skräckvälde var abbé de Sieyès berömda svar: â€Jag överlevdeâ€. Sieyès var med moderna ord en klassisk mittenpolitiker och blev en mÃ¥ltavla för mer extrema revolutionärer när franska revolutionen drog Ã¥t vänster. Han visade sig vara bra pÃ¥ att överleva genom att ligga lÃ¥gt under skräckÃ¥ren 1792 till 1794, och stack sedan fram huvudet sÃ¥ snart faran var förbi. NÃ¥gra Ã¥r senare blev han en högt uppsatt ämbetsman när Napoleon tog makten 1799. Men hans bon mot om Skräckväldet avslöjade en sann rädsla. Det franska nationalkonventets kommitté för allmän säkerhet bestämde vem man fick prata med och vem man skulle undvika; hur man skolade barn pÃ¥ revolutionärt vis; och hur man klädde sig som lojal medborgare. Överträdelser kunde medföra stränga straff, och vissa brott, som att prata med fel personer, kunde leda raka vägen till giljotinen. 

Faran som Sieyès stod inför härstammade frÃ¥n vad sociologin (Sieyès själv myntade ordet sociologie) har kommit att kalla en â€total institutionâ€. Platser som fängelser eller mentalsjukhus för kriminella är exempel pÃ¥ totala institutioner – här planeras och styrs vartenda ögonblick av internernas dagar. Inom politik har totala institutioner en liknande historia. De uppstÃ¥r, som nazisten och politiske analytikern Carl Schmitt hävdade pÃ¥ 1930-talet, efter ett tidigare â€krisläge†som varit extremt omkullkastande och skapat extremt missnöje, sÃ¥som oroligheterna under Weimarrepublikens tid. En mäktig härskare kliver därefter fram och lovar att ställa saker och ting till rätta. När vattendelaren inträffat kan en härskare helt enkelt driva igenom sin vilja även om, som i Trumps fall, dennes önskemÃ¥l är inkonsekventa eller motsägelsefulla. Men totala institutioner, som Sieyès visste under Skräckväldet och Schmitt sÃ¥g i sin samtid, var fastare strukturer, i synnerhet nazisternas förintelseläger. Även om en vakts infall kunde vara skillnaden mellan liv och död skapade strikt byrÃ¥krati ett mer effektivt sätt att utöva makt – lägren planerade ned till timmen hur mÃ¥nga som skulle mördas och hur. 

Det extrema lidandet i totala institutioner, som filosofen Giorgio Agamben beskrivit Auschwitz som, bestÃ¥r av scener frÃ¥n â€det blotta livetâ€. Överlevnad reduceras till lägsta möjliga nivÃ¥; det enda viktiga är att ta sig igenom en dag till. Som koncentrationslägerfÃ¥ngen Primo Levi skrev beskrevs de lägst stÃ¥ende i Auschwitz som muslimer och inte judar. En â€muslim†var nÃ¥got annat än en människa, en utsvulten eller sjuk varelse som inte gavs nÃ¥gon uppmärksamhet av nazisterna, medan judarna gavs mordlysten och regelbaserad sÃ¥dan. 

I totala institutioner är sociala relationer inte sÃ¥ utarmade som bilden av â€det blotta livet†antyder. Till exempel erkände Levi att han stulit mat frÃ¥n lägrets laboratorium där han sattes i arbete, vilket innebar att andra fick än mindre att äta. Ren och skär hunger kan förefalla ha reducerat hans liv till ett absolut minimum, till djurisk överlevnad. Men till sin förvÃ¥ning fann Levi att de andra i Auschwitz inte klandrade honom för att han tog till alla medel för att överleva, och inte heller angav honom. Relationerna i lägret utgjordes av en komplicerad blandning av fysiskt behov och ömsesidig empati. SÃ¥ även idag i den svält som pÃ¥tvingats palestinierna i Gaza. Nyheterna visar bilder där människor armbÃ¥gar sig fram för att ta del av bistÃ¥ndet, för att sedan rapportera att barn och gamla fÃ¥r mat först. Deras liv är mer än ett blott liv. 

Totaliserad makt av detta slag bör kallas för nazism, inte fascism – som kan, i det fascistiska Italiens fall, vara brutal men oorganiserad och fragmenteras i takt med att makten går från en diktators diktat till verkställande i fält. Både i ett dödsläger och ett mentalsjukhus är dess kännetecknade drag att härskarna har total makt, genom hela ledet. Men det finns ett annat sätt att styra från högsta ort som är lika Schmittiskt till sin natur, och som den romerska kejsaren Nero är urtypen för. Under de sista åren av sitt välde styrde han nyckfullt och för det egna nöjets skull. Han övergav de mest utsatta och lät dem överleva krig, farsoter och svält på egen hand. När verkligheten visade sig vara för krävande gjorde han sig inget besvär utan gick vidare till nästa bankett. I stort är kontrasten mellan de två typerna av makt att nazism påtvingar de behärskade sträng lydnad medan neronism lämnar dem åt sitt öde. Idag exemplifierar den globala ekonomin den aspekten av neronism. En neroniansk stat försöker inte reda ut röran som är USA:s vårdsystem eller de otrygga arbetsvillkoren i Europa. Man får klara sig själv. Staten är alltså en deus absconditus, en gud som tar till flykten. 

Nazisterna, liksom revolutionärerna i Sieyès fall, anordnade parader och festivaler för att emotionellt binda folket till den härskande regimen. Ludvig XIV:s halshuggning anordnades som en enorm teaterpjäs. Folkmassan var uppjagad, jublade och skanderade slagord, och blev därmed till mer än bara åskådare – deras entusiasm gjorde dem medskyldiga. Neros skådespel däremot (kapplöpning med häst och vagn, sångtävlingar och till och med strider mot vilda djur i vilka Nero själv alltid hade huvudrollen) var endast ämnade att avleda. Det ofta hörda romerska uttrycket lyder panem et circenses, bröd och skådespel. Nero erbjöd dem skådespel men inget bröd.  

Roy Cohn var en neroniansk figur. Han gjorde förföljelse och häxjakt till en form av underhållning. Han ville inte uppnå total kontroll över de han förföljde. I kontrast till nazisterna som obevekligt jagade kommunister, ville Cohn bara ge sken av detta. Hans mål var att skapa ett teatraliskt intryck präglat av avslöjande och anklagande. Efter att han gått vidare fick folk städa upp röran så gott de kunde. 

I mina föräldrars generation var detta ett problem bÃ¥de för personerna som förföljts och gemenskaperna i vilka de levde. Det som Ã¥terstod efter McCarthy var en misstänksamhet gentemot â€de andra†– bÃ¥de mot det främmande och främlingen. Följaktligen blossade hets mot invandrare upp under tidigt 1950-tal, liksom förföljelserna av homosexuella. Misstro mot â€de andra†är inte alls lätt att rÃ¥da bot pÃ¥. Ömsesidig misstro kommer att vara ett av de arv tiden efter McCarthy lämnat efter sig till USA efter Trump. 

En allomfattande fientlig inställning till makt räcker inte för ett fullgott liv. Alla typer av fixa idéer är klaustrofobiska. Jag tror att min mor kände klaustrofobin i kommunisternas politik, och det fick henne att i stället välja ett mer socialt engagemang med andra människor, genom civilsamhällets institutioner. Men idag vore detta svÃ¥rare. Skolor, sjukhus, bostäder, bibliotek, lekplatser och andra av civilsamhällets institutioner har berövats resurser. Liksom New Yorks rostande broar visar de onekligen farliga tecken pÃ¥ kollaps. Trots detta har vÃ¥ra neronianska ledare inte haft nÃ¥got varaktigt intresse av att fÃ¥ dem att fungera igen. För att omarbeta Agambens uttryck â€det blotta livet†brukar svaret när nÃ¥got krävs av staten vara nÃ¥got i stil med att â€ladorna är tommaâ€. I mina ögon är utmaningen vi stÃ¥r inför att förnya vÃ¥ra institutioner, att tänka om frÃ¥n grunden. Som slagord skulle man kunna säga att det är en frÃ¥ga om att fÃ¥ socialismen att sätta det sociala pÃ¥ agendan igen. 

 

Denna essä publicerades ursprungligen i The Ideas Letter, ett av Open Society Foundations projekt, och är ett omarbetat utdrag ur en kommande bok.